'SPYR JAG ELLER SVIMMAR VEM HJÄLPER MIG DÅ?'| MENSHISTORIER #3

Svettdropparna började sippra ner för pannan, likblek, kall, varm. Alla känslor. Jag har fått berömm för mina mens historier av er läsare och därför tänkte jag skriva om en ny händelse som skedde för en månad sen ungefär.

Har du läst de tidigare inläggen av serien menshistorier? LÄS första inlägget av serien, "Vilken sekund som helst kunde jag svimma" Menshistorier #1 och andra inlägget "Jag trodde att jag hade dött" Menshistorier #2

Jag är en sån här 'tur person' när det kommer till mens, jag får allt mensen när jag sover och 'aldrig' när jag är på semester eller liknande. Den här morgonen hade börjat ungefär som alla andra förutom att jag hade lite extra ont på grund av mensen, i början kände jag att klarade av värken men ju längre tiden gick i skolan vart värken värre. Och nu snackar vi värre-värre, det var liksom inte sånt ont då man kan ta en alvedon och värken går över utan här snackar vi värk som inte kändes mänskligt. Vi hade projektvecka den här veckan och det var sista veckan med alla inlämningar men vi skulle ha brändboll utomhus men jag kände verkligen att jag klarar inte av smärtan jag måste sova. Pratade med min lärare Gudrun (som läser bloggen, hej Gudrun ifall du läser det här) som antaligen har läst något här om mina mens storyes för första frågan var 'har du mens?' (eller så märkte hon det). I alla fall gick jag och lade mig i en av sofforna vi har på vår avledning, jag somnade aldrig men jag låg och vilade. Jag hade gått i skolan halva dagen, det var på lunchen jag kände att 'ställer jag mig upp så svimmar jag nu', på något vis fick jag tag i min lärare Jonathan som också tyckte att jag skulle gå hem. 
Mina föräldrar var självklart upptagna när det här hände, min mamma tränade på gymet som ligger 20min bort från min skola och min pappa hade en golftävling på andra sidan av stockholm. Jag är en person som enligt mig själv i alla fall kan ta hand om mig själv 'oavsett' hur jag mår, men inte den här gången. Jag kände såhär ifall jag spyr eller kanske till och med svimmar vem kommer och hjälper mig då? Därför valde jag att följa med mamma hem till henne och sov där då i två timmar tills pappa hämtade mig. Allting slutade ändå bra. 

Har du varit med om något liknande? Vad tycker du om MENS? 

LIVET ATT ÄLSKA MED ETT HALVT HJÄRTA #2
Idag kommer andra delen på min serie Livet att älska med ett halvt hjärta #2 I den här delen kommer jag berätta en storytime hur jag kom med i radio där jag pratade om mitt hjärtproblem. Tipsar er att läsa första delen av serien då kommer ni förstå alltihop, "Livet att älska med ett halvt hjärta #1"
Jag var med i radio för fem år sen, alltså var jag 10år när vi spelade in avsnittet. Alltihop börjar med att jag är inne på Svergies Radio där jag anmäler för att tävla om att träffa Eric Saade. "För att få större chans att vinnna så anmäler jag mig flera gånger" tänkte smarta Isabelle. Tiden gick och ingen hade kommit med nyheten att få träffa Eric saade. En sista gång anmäler jag mig, den här gången berättar jag om mitt hjärtproblem (för att få "större chans" att träffa Eric). Tävlingen hade redan gått för flera år sedan vilket jag inte hade förstått. (Osäker på om jag berättade för mina föräldrar om att jag anämlde mig till den tävligen.) 
 Reporten Martin Vadlund ringer mig några dagar efter att jag har skickat in blanketten."Hej isabelle, jag heter Martin och jobbar på Sveriges radio. Vi läste din blankett om att få träffa Eric saade tyvärr var den tävlingen gammal men vi skulle gärna vilja att du var med i radio och prata om ditt hjärta". Förstår ni? Drömmen för en 10åring som är uppmärksamhets sökande!! 
Det var när jag hade sovit över hos min dåvarande bästa vän Sophie. Dagen hade börjat "perfekt". Jag hade fått min mens och mådde därför jätteilla och var helt snurrig i huvudet. När jag mår riktigt dåligt på grund av min mens då kan jag inte sitta stilla, låter jättekonstigt men jag bara går runt och runt tills det släpper. Försökte sitta stilla men det gick inte så bra, kunde inte äta någoting och var helt kritvit i ansiktet. "Ja isabelle tänk om han frågar dig om du har svimat någon gång då måste du ju ha en bild" den brilljanta iden kom jag och Sophie på, Sophie tog min Sonyericsson knapptelefon och fotade mig när jag låg på deras golv "när jag hade svimmat". 
Pappa kommer och hämtar upp mig och berättar att Martin (reporten) behöver spela in interljuven idag, bara om någon timme för att han hade så ont om tid. Första jag gör när jag kommer hem är att slänger mig i min säng, med en kallblöt trasa på pannan och somnar i två timmar eller nåt. Vips vaknar jag av att det knackar på dörren och interljuven ska börja. Här står jag i onepice liksom. 
 Själva interljuven gick till som jag berättade tidigare att jag var hemma och vart interljuvad, Martin började först att lära känna mig och ställde massor av frågor som sedan vart bortklippt i interljuven. Under hela interljvuen var jag helt själv med Martin, varför inte mina föräldrar var med (satt i vardagsrummet) medan vi spelade in inne i mitt rum berode på att jag skulle känna mig mer bekväm eller nått liknande sa han. Interljuven hittar ni här nedan, också via den HÄR länken. Berätta vad du tycker om interljuven och mini Isabelle!! 
LIVET ATT ÄLSKA MED ETT HALVT HJÄRTA #1
Jag har tänkt starta en serie som kommer att kallas "livet att älska med ett halvt hjärta" I nästa del av den här serien kommer jag berätta när jag var med i Sveriges radio som 10åring. Har ni någon fråga som ni vill att jag tar upp i nästa inlägg? Kommentera gärna eller maila mig bellspower10@gmail.com. Har ni någon sjukdom eller diagons berätta gärna!. Obs; läs hela inlägget för att förstå allt. Allting började när jag var fem år gammal. Jag kände ett hårt tryck över mitt hjärta. Föreställ dig att någon lägger sina händer ovanpå din bröstkorg och trycker ned dig samtidigt som ditt hjärta försöker forstätta pumpa blod ut. Exakt så känns det ALLTID för mig. När "det där" händer. "Det där" kan komma plötsligt. Berättade för mamma att det kändes väldigt konstigt i mitt hjärta, som när du hickar att du hamnar liksom i otakt eller vad jag ska säga. Åkte till doktorn några dagar senare. Vi gick på undersökning efter undersökning. Ingen visste vad som hände med mitt hjärta. Jag kan lova att jag har gått på mer än 200 undersökningar. Ingen vet vad som händer med mitt hjärta än idag. I år är det 10år sedan jag gjorde första undersökningen. 
(bild på mig när jag är 5 år gammal) 
Föreställ dig att som femåring undra om ditt hjärta kommer stanna. Vilken sekund som helst kan det hända. Kommer jag dö före mina föräldrar? Den frågan ställde jag ingen, förutom mig själv. För rädd för att göra andra oroliga när jag redan själv är rädd. Är det nu det händer? Blir jag "tjejen med hjärtfel som vart fem år"? Nej jag blev inte den tjejen. Idag är jag nästan 15,5 gammal och mitt hjärta har inte stanat "ännu". Jag må se stark ut på utsidan men jag är svag inombords. Undrar varje dag om det här är mina sista minuter här på jorden och om det är time för att lämna alla och vinka hejdå.
Jag vet inte vad felet på mitt hjärta är. Ingen doktor som träffat mig kan säga vad som händer när "det där" händer. Om du har lyssnat på radioprogrammet som jag är med i HÄR (som är för 5år sedan), då vet du redan att jag burit med mig en EKG-mätare i skolan. Min lilla kropp. Doktorn lyfte på min tröja där mina bröst gömde sig. Jag må vara ung men skämdes det gjorde jag. Hela min lilla kropp var täckt med sladdar, och en stor, rektangulär formad- dosa hängde på min kropp som i en liten korg. Döljde all skam bakom alla sladdar och kläder. Drog med mig mina tjejkompisar in på toaletten för att visa. Visa alla sladdar. Sladdarna som kanske kunde förändra mitt liv. Äntligen få veta vad som händer inom mitt lilla hjärta. Icke då. "Det där" hände aldrig när jag bar EKG- mätarn. 
Sommaren 2008 var tiden då jag äntligen skulle opereras, jag opererade bort en urinledare som man ska ha en av men jag hade två (har egentligen inget med saken att göra) och sedan gjorde man också något med mitt hjärta. Det vart lite bättre efter opertionen. Vägen dit var däremot inte lika ren. Min farfar skulle opereras först, sen min farmor och sen jag (dock för olika saker). Första gången vi åkte in för vi trodde "äntligen ska isabelle opereras" då tog nån min stora operationsal (kunde inte ha en liten) på grund av en bilolycka och andra gången vi åkte in vart doktorn sjuk. Tredje gångengillt då hände det. Då sövdes jag ner. 
Efter sommarlovet skulle man alltid ta med sig något som symboliserar vad man gjort på sommarlovet. Alla tog med sig bilder från Spanien, stenar och annat. Vad tog jag med mig? En bild på mig när jag i princip sov efter operationen som jag gjorde 2008. Sladdar fanns överallt på min kropp, från topp till tå och då menar jag verkligen det! Till vissa killars förtjussning syntes mitt ena bröst på bilden. Jag var sex år gammal. Sex år gammal och trakasserad över att mitt bröst syntes på en bild  "Hahah titta tutten syns ju" den meningen sa han och som grädden på moset flinade han också sådär extra mycket. "Tror du man har bh på sig när man opererar?" - den meningen hade jag övat ihop med pappa att säga om och om igen. I hop om att inte gråta när jag säger det. Gråta av skam, rädsla och allting därimellan.
Idag berättar jag väldigt sällan att jag har ett hjärtfel. För jag är rädd. Rädd att behöva förklara när jag själv inte ens vet vad som händer. Jag har ett hjärtfel och det har jag haft ända sedan jag var fem år gammal. Doktorerna säger att det inte är farligt men känslor går inte att styra över. Pratar jag med specika personer just om det här blir vissa rädda för att trampa en på tårna och det förstår jag för ofta trampas man på torna trots att den andra inte märker det. Ett exempel "...... har fått ett nytt hjärta och det fungerar ju ifall ditt hjärta inte fungerar då skulle du också kunna få ett nytt hjärta" det ända jag tänker på när jag läser den meningen är "ifall ditt hjärta inte fungerar" då planteras tanken ytterligare en gång i mitt huvud "mitt hjärta kanske inte fungerar imorgon". Dessutom om mitt hjärta inte fungerade imorgon då skulle det redan vara försent för att få ett nytt hjärta o få allt att starta igen. 
Nästa inlägg i serien "livet att älska med ett halvt hjärta"- kommer handla om hur jag som tioåring kom med i radio och pratade om mitt hjärtproblem! Har ni någon fråga som ni vill att jag tar upp i nästa inlägg? Kommentera gärna eller maila mig bellspower10@gmail.com
 
 
 
 
 
 
Powered by Jasper Roberts - Blog