VI BÖRJAR OM FRÅN BÖRJAN
Ifall du är ny här så välkommen in i DASI gänget (dyslexi-aspberg-språkstörning- isabelle)! Här på min blogg skriver jag om mina tre diagnoser som då är dyslexi som är andlenignen till att jag stavar fel ibland, aspbergn som gör att jag måste ha mina rutiner och min språkstörning som jag vete fan vad det är för något men något utredaren tyckte att jag hade. 
 Ifall du är en stammis eller bara kickar in här ibland så säger jag välkommen tillbaka till dig med. Som rubriken lyder så börjar vi om från början, saker och ting har ändrats sen jag skrev sist på bloggen som tyvärr har hamnat på tredjekant, jag pallar inte dra samma ursäkt men vi alla vet varför. 
Mitt namn är Isabelle Berglund från stockholm, 15,5 år gammal. Ett 02:a barn som är född samma minut, sekund och allt där imellan som Astrid Lindgren dog den 28 Januari. Mina föräldrar skilde sig när jag var tre år gammal. 
 En dag kom jag hem från skolan och berättade för mina föräldrar att det gör ont i hjärtat <3 Mina föräldrar tog det på största allvar och kontaktade en läkare direkt. Trots att vi har gjort över 100 undersökningar hittar inte min läkare anledning till varför mitt hjärta rusar så pass, mycket när jag ibland springer, sitter ned eller gör något helt annnat, så jag blir jättepåverkad och stundals svimmar. Så än idag har jag ett hjärtfel, ingen vet vad det är som händer med mitt hjärta när det bultar alldess för snabbt<3 ifall det är livsfarligt eller inte. För mer info om mitt hjärta och hela historien kan ni klicka er in HÄR,i ett utav inläggena länkar jag till radioprogrammet som jag deltog i
När jag gick i ettan lade min lärare märke till att jag lärde mig inte läsa lika snabbt som de andra, då gjorde jag en utredning och fick reda på att jag har Dyslexi. Dyslexi innebär att jag har skriv- och lässvårigheter, jag stavar ibland fel och tar bort bokstäver och lägger till, svårt att koncentrera mig och mitt minne är svagt ( försöker jag lära mig något nu då har jag glömt bort det om fem minuter). Förutom Dyslexi har jag även också Aspberg Syndrom som är ganska så svag. Min Aspberg Syndrom gör att jag behöver en struktur över min vardag, svårt att tolka ironi med mera. Förutom Aspberg och Dyslexi så har jag också Språkstörning som jag ärligt talat inte vet ett skit av vad det är för något. 
Jag har två storebröder som heter Tommy och är 29 (bor i USA) och Freddie är 32år (bor i stockholm) men vi har bara samma mamma och inte pappa men vi säger alltid att vi är syskon ändå. Sen har jag också två bonus systrar som heter Felicia 24år (bor i stockholm) och Cassandra 28år (bor i Danmark) och en bonus bror Max som är 26 år gammal (bor i vitnamn/thailand). Inan mina föräldrar vart tillsammans och jag kom till världen var min pappa gift med en kvinna som hade sedan tidigare två söner som heter Peter (som idag är) 31år och Dennis (som idag är) 33 år ifall jag inte är helt fel ute, jag brukar säga att Peter och Dennis och jag ändå är syskon fast deras mamma och min pappa inte längre är tillsammans (skilde sig alltså).
Mina fritidsintressen är fotboll och hockey där jag hejar på Stockholms stolthet Djurgårdens IF. Favorit spelarna är Kim Källström, Jonas Olsson, Felix Bejimo, Philip Holm, Markus Davidson och Daniel Brodin självklart. Förutom fotboll och hockey så är jag väldigt intresserad av marknadförning, sociala medier och självklart blogga här på bellspower som jag startade 21 September 2016, nästan ett år och just idag har jag publicerat 95 inlägg här. 
Femenism as I'am! Älskar Girl Power! Jag tycker att det är en självklarhet att kvinnor och män som har samma jobb ska ha samma lön, att vi tjejer ska pusha varandra, säger ifrån när något inte är okej och sen ska vi tjejer ta för oss speciellt i den här branchen som jag håller på med (sociala medier, blogg, egenföretagare). 
Ni vet att jag inte kan berätta och skriva om alltihop som händer i mitt liv, en dag kanske jag kan berätta, men inte just idag i alla fall, och jag hoppas att ni accepterar det <3 Välkommna in i DASI gänget! Puss på er <3 
 
 
 
 
ETT SKILSMÄSSOBARN FRÅN ATT JAG VAR 3ÅR SKILSMÄSSOBARN #1
Ända sen jag varit tre år gammal har min vardag sett mer anorlunda ut än andras. Det var när jag var tre år då mina föräldrar bestämde sig  för att skilja sig. Leva sina liv på varsit håll, till största delen bodde jag i början mycket hos min mamma. "Ibland" eller kanske rättare sagt ofta, saknade jag den andra och vart arg åkte därför hem till den andra. Eftersom att jag var i sån ung ålder när mina föräldrar skilde sig fattade jag ingenting, lade bara märke till att den andra inte satt vid frukostbordet på morgonen som 'alltid'. Det där 'alltid' förändrades till 'förr'. Jag trodde ju liksom att 'jag levde som alla andra barn' i min ålder, varsin förälder på varsit håll. Det var när jag kom upp i äldre ålder då jag förstod att alla 'lever inte som mig'. Som ensam 'skilsmässobarn' i klassen i den unga ålder, se andras föräldrar hämta upp barnen tillsammans efter jobbet var tufft. Alla barn packar inte sina väskor varje vecka för att åka till den andra, säkerhetskollar så att de där extra par troserna var med och ringer mamma för att höra ifall mitt favorit gossedjur fanns hemma hos mamma
Mina föräldrar är de bästa och jag kan inte begära bättre. Mamma och pappa är bästa vänner, ringer varandra  100 gånger om dagen, pratar med varandra om allting dessutom har de båda den andra högst upp på 'bästa vänner' listan i telefonen. Mina föräldrar är bästa vänner och jag är oerhört glad och tacksam över att få kunna säga den meningen, för det kan inte alla barn. Flera av mina vänner vars föräldrar inte är bästa vänner där barnen hamnar då i kläm och inte vet 'vilken sida de ska välja'. Så här är det, enligt mig så ska barnen inte känna att de behöver välja sida, sen ifall de vill det så är det eran ensak.
Precis när mina föräldrar skilde sig firade vi alla tre julafton tillsammans och åkte på semester, sen när jag vart äldre och min mamma vart tillsammans med hennes sambo så tog vår tradion ett stopp. Det finns nog inga barn förutom skilsmässobarn som förstår känslan av att lämna sin förälder ensam på julafton, det är en hemsk känsla som jag avskyr. En nyårsafton vart det så att jag åkte fram och tillbaka mellan mina föräldrar hela kvällen för att jag fick sånt dåligt samvete av att lämna den andra ensam. Först kom jag till pappa sen åkte jag till mamma och så där höll det på.
Jag minns ingenting från min barndom, vilket gemensamt för alla barn? Jag har inga minnen från att se mina föräldrar hålla varandras hand, pussa varandra på kinden, överaska den andra med en liten present eller att få höra meningen 'pappa kommer snart hem, middagen är snart klar'. Just det där hör och ser jättemånga barn varje dag. Jag har aldrig mötts av att min pappas skor står i mammas hall (, finns undantag). Jag har aldrig hört mina föräldrar säga att de älskar varandra! Två personer som skapade mig sover plötsligt inte i samma säng längre och lever inte under samma tak, lagom till när jag börjar växa upp och minnas saker, då finns det ingenting där att minnas. Förstår ni att vi skilsmössobarn som inte har inte haft 'den där uppväxten' då båda föräldrar lever under samma tak, kör samma bil och så vidare, känner oss avensjuka på er som fått den uppväxten?
Gissa vad som alltid stod/står på min önskelista från att jag var tre år och tills idag, imorgon och om ett år och för all framtid? Jag önskar mig en barndom tillsammans med mina föräldrar, ha det där som 'alla andra barn hade'. Ibland kan jag bli väldigt arg och svartsjuk när jag hör mina vänner berätta över att de tycker att det är jobbigt vad som händer mellan deras föräldrar och hela sitvationen, då blir jag den här som skriker "men titta på vad du fått under 15år tid! Det har jag aldrig fått och kommer aldrig få, va tacksam för vad du fått för de får inte alla"."Vi alla människor tilldelas olika möjligheter och tillgångar"- citatet stämmer och stämmer inte enligt olika åsikter och typer av människor, jag tycker att vi alla människor tilldelas olika tillgångar men vi alla har samma möjligheter till att ........
Idag bor jag halva månaden hos mamma och sen halva månaden hos pappa. Valborg, Nyårsafton och osäker på Midsommarafton sådanna högtider firar jag alltid hos pappa medan jag alltid firar påsk, julafton med mera hos båda mina föräldrar.
När jag var på Shawn Mendes konserten i globen tillsammans med Agnes, Ebba och Nora då var det ett förband där som heter James TW, han sjöng då bland annat sin låt When You Love Someone (min favorit låt) och berättade hur låten kom till. Då hade det varit så att James hade lärt ut instrument bland annat då till en pojke som var 11år gammal. James fick då reda på att pojkens föräldrar skulle skiljas. James tänkte då på hur ska pojkens föräldrar förklara på ett possetivt sätt så att pojken förstod och på den vägen kom låten. James ville att låten skulle vara en låt som pojken och andra barn som går igenom liknande, kan lyssna på som kan ge barnen hopp och inse att vad som händer nu kanske är det bästa. 
 
 
Varje gång jag lyssnar på When You Love Someone börjar jag gråta för att jag känner plötsligt att jag delar en sån gemenskam med andra barn utan att jag lagt märke till det förr. Det är det här som jag vill att ni ska förstå, att ingen är ensam och att det alltid löser sig oavsett. Jag ska understrycka att jag menar inget illa gentemot mina föräldrar utan det här inlägget är till för er i liknade ålder som mig vars föräldrar kanske skiljer sig just nu och du undrar över saker eller annat. 
 
Powered by Jasper Roberts - Blog