DET HÄR VISSTE NI INTE <3
Först tänkte jag att bellspower skulle heta bellaspower
Blogg namnet fick jag en ide från ida warg hade förut en hastage som hette #wargpower
Sammanlagt har jag bloggat i två år (nouw.com/bellspower - ett år) 
Skriva ett riktigt bra inlägg tar minst två timmar och som menst tre och en halv timme 
Tanken "varför började jag med den här skiten" dyker ofta upp
Jag kom in till min mamma en dag och sa "jag vill börja blogga om mina diagnoser" och hon svarade "kör" 
Mamma läste alltid igenom förut vad jag skrev så det var okej att publicera
Mamma frågade ifall hon skulle rättstava min text och jag svarade nä - därav fick jag iden att jag inte ska rättstava min text
Ljugit för några personer om vad min blogg handlade om för jag var rädd om vad de skulle tycka om mig
min mentor och lärare läser min blogg
Mitt blogglösenord innehåller 30stycken tecken och bokstäver 
En del av mina lärare läser bloggen
Min släkt och föräldrars vänner frågar vädligt mycket frågor om bellspower
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
livrädd <3
Fråga som verkligen alla ni därute frågar! Flera av er har frågat fall det skiljer sig på bloggbella och vanligabella? Mitt svar är både ja och nej. Så här är det, det finns massor av saker jag inte kan berätta om här på bloggen och därför är jag medveten (som så många andra bloggare gör) att jag visar er bara halva mig och mittliv pågrund av att det går inte att skriva och berätta om allting som händer i mitt liv dels för att det är inte intressant att läsa när jag somnar på en del lektioner men också för att jag är inte 'ensam', bakom mig har jag hela min familj i ryggen. Oavsett om jag vill det eller inte så krävs det att jag tar ansvar över vad jag skriver, därför kan jag inte skriva om vissa saker som berör andra i min familj eller närhet.
Jag är personen som äger min blogg och väljer vad jag vill skriva om och vilken bild jag vill ge er läsare av mig därför blir det att jag inte delar med mig av kärlek, familjerelationer med mera pågrund av att jag känner att det är alldess för personligt och jag vill inte att hela världen, skolan och alltihop ska veta vem man är kär i, hur du faktiskt mår och så vidare. Stundals kan en fasad vara bra att ha, speciellt när man är bloggare. 
Tänk dig att vem som helst, oavsett vart personen bor, kan läsa allting du skriver om och delar med dig av. Det är min vardag, varjedag kan vem som helst från kina, tyskland eller skåne läsa min blogg. Samtidigt som jag älskar det så avskyr jag det också.
För att vara bloggare krävs det att man står ut i mängden och visar vad man kan och försöker att skita fullständigt i vad andra männsikor tycker och tänker. Jag har varit med om olika händelser som skrämt ihjäl mig. Flertal gånger har jag blivit hackad, fått negativa kommentarer, och ibland tänkt att avsluta bloggen och så vidare. 
Tanken av att vara som alla andra, inte blogga och inte skrämmas just det skrämmer mig! Jag blir rädd av att jag inte är rädd eller skrämd, inte bloggar och ifall jag är som alla andra. Thats's not who I whanted too be!
Jag älskar mitt jobb och mitt driv blir bara allt starkare för varje dag här på bellspower.se 
Grattis på ett års dagen min bebis! 
 
 
 
 
 
VÅGA GÅ UTANFÖR BOXEN
Jag har alltid varit den personen som har aldrig kan vara tyst, alltid säger sin åsikt och viker sig aldrig för någon oavsett vem. Och det är så jag önskar att allt fler unga tjejer vågade utmana sig till, istället för att undra vad alla skulle säga om de gjorde så här eller så där. Vissa typer av människor lägger till kommentaren " tänk att folk kan läsa det här" eller "vad ska folk tycka?" och då känner jag liksom JA VAD SKA FOLK TYCKA?. För det skiter jag fullständigt i ärligt talat.
Det finns undantag då jag är inte alls lika stark och självsäker som kan kanske värkar nu när jag ligger i min bekväma säng och skriver. I sommras exempelvis när jag och min familj skulle till MAX och käka mat så hade jag på mig mjukiskläder, till en början tänkte jag inte direkt på min kläder, förän tanken om vad personerna där skulle tycka och tänka om mig kom sig smygande. Det skrämde ihjäl mig! Jag totalvägrar att gå in till MAX, jag stod boxtavligt talat stila vid dörren och sprang tillbaka till bilen i hop om att 'ingen såg mig'.
Och ja det var ett nedelag för min del, låta mina tankespöken skrämma mig ända tillbaka till bilen. Till mitt försvar eller tankespökens försvar, så är jag mitt i tonåren det är väll ändå nu av alla tider då man börjar bli självkritisk och tänka på vad andra säger och tycker om en och hur man klär sig eller ser ut, så det kanske ändå inte var så konstigt hur jag reagerarde? Vad tycker nI? 
Däremot har jag aldrig varit riktigt orolig för vad männsikor ska tycka och tänka om ämnet jag bloggar om, vilket ändå ganska så många personer har åsikter om, eller jag förväntar mig i alla fall att människor har det. En del av mina lärare läser den här bloggen, självklart mina föräldar, vissa vänner, släkt och okända som jag inte känner läser också bloggen. Varje människa på vår jord har åsikt om allt, inklusive mig själv. Jag förväntar mig då inget annat än att folk ska ha åsiker om ämnet och bloggen vilket jag acceptera (tills de når en gräns) för jag har gjort valet att gå ut offenligt med min blogg och ämne. Vi har yttrandefrihet i Sverige, men vi får inte kränka någon- och just det där missar folk. Sedan tolererar jag aldrig hat eller nagativa tankar om ämnet diagnoser eller min blogg. På min blogg ska det spridas kärlek och värme inte hat och negativitet, nejtack <3 
Jag skulle så gärna vilja pusha allt fler unga tjejer till deras drömmar och mål i livet! Skapa en blogg ifall det är det du alltid vetalt eller börja på fotboll eller hockey om det alltid varit din dröm! Själv har jag inte kommit dit jag vill ännu med min blogg, jag vill nå till så många fler än jag redan gör idag och sprida all kunskap och pusha unga att prata om diagnoser, girl power med mera för att det är så viktigt idagens samhälle! 
Frågan om jag vunnit eller förlorat på att skriva om mitt ämne diagnoser offentligt är både jag och nej. En del gamla vänner vände ryggen förr för att de tyckte att de var för utstickande och för orginellt att blogga om just det här ämnet. Men vänder vi på steken så har jag vunnit mycket på att skriva genom att jag lärt känna flera nya männsikor, lärt mig saker om mig själv, blivit ännu mer säker i mig själv och framför allt jag har fått ett sätt att förmedla mina åsikter och tankar till mina föräldrar (utan att behöva prata) och läsare.
Att skriva för bellspower är terapi för mig, en terapi som jag behöver för jag behöver bearbeta det som jag har gått igenom och än idag går igenom <3 Jag behöver inte någon att prata med, det ända jag behöver är ett tandgentbord och blogg.se! 
 
Powered by Jasper Roberts - Blog