MIN DYSLEXI ÄR MIN SUPERKRAFT| DYSLEXI Q/A

Kärt barn har många namn exempelvis dyslexi, dys lessi eller dylsie. Idag tänkte jag svara på lite frågor som vi med dyslexi ofta får svara på. Har du en fråga som du inte fått svar på? Kommentera eller maila bellspower10@gmail.com 

Och som alltid när jag skriver om dyslexi ändrar jag inte mina stavfel för att ni verkligen ska få se verkligheten av dyslexi. 

VAD ÄR DYSLEXI FÖR NÅGOT? 

- En jättebra fråga som många har "fel" svar på! Dyslexi innebär att du har svårt för att läsa för när jag läser då ser jag ingen punkt utan allt smälter samman, skriva/stava ofta tar jag bort bokstäver som ska svara i ett ord och lägger till andra. Förstå en srkiven text och dessutom för mig egna del så har jag väldigt svårt med min koncentration och att vara tyst. Det går inte att ta bort sin dysexi men man kan få saker som underlättar. 

HUR FICK DU REDA PÅ ATT DU HADE DYSLEXI?

- När jag gick i ettan lade mina föräldrar och lärare märke till att det tog längre tid för mig att lära mig läsa och skriva än de andra i min klass, vilket gjorde att jag hamnade efter i skolan litegrann ifall jag minns rätt. Mina föräldrar tog mig till en person som utredde diagnoser och då fick vi reda på vad jag har svårt för och vad som kan hjälpa just mig. 

 

VILKA HJÄLMEDEL KAN MAN FÅ OM MAN HAR DYSLEXI? 

- Ifall man har dyslexi så tycker att man först av allt ska berätta för sina vänner, tro mig det blir som ett litet hjälpmedel. Det finns massor av olika hjälpmedel till dyslektiker exempelvis stavarex som bland annat rätt stavar fel svavade ord, du kan få hörlurar, dator, sitta ensam i ett rum med mera. Hjälpmedeln ser olika ut för skolor och hur gröv dyslexi man har. 

HAR DU FÅT RÄTT HJÄLP I SKOLAN?

- Både ja och nej faktiskt. Jag gick i en skolan från 4:an till 5:an och där fick jag ingen hjälp alls trots alla möten! Och den lilla hjälpen jag fick var liksom att jag hade en special pedagog (hjälpte mig med min engelska och andra sker som jag kom efter med) som jag gick till varje tisdag vid samma tid men det här gjorde att jag missade VARJE musiklektion jag hade (hade bara en musiklektion per vecka). Det här gjorde att jag hamnade efter i musiken också. Skolan jag går idag (som jag började på i 6:an och ska sluta i 9:an där) där har vi minst 1-2 lärare vid varje lektion! Ofta är det minst en specieal pedagog som känner oss med diagnoser lite extra bra, ibland kan vi ha 3-4 lärare på en och samma lektion (och just min klass är typ 20-25 elever tror jag). Min förra skola avskyr jag mest i hela värden men skolan som jag går i just nu älskar jag! 

NI HAR VÄLL INTE MISSAT TIDIGARE DYSLEXIINLÄGG? HÄR HITTAR DU HELA SERIEN

 VAD SKA MAN GÖRA OM MAN INTE FÅR RÄTT HJÄLP? 

- Först av allt berätta det för sina föräldrar, mentor och lärarna det berör (ifall det inte redan vet det). Vi kan tänka oss sinoriot som jag och mina föräldrar var i att lärarna och rektorn inte vill lägga ner de pengarna på en individ. Jag förutsätter att alla föräldrar vill sina barns bästa och då ska man brinna för det också! Exempelvis som mina föräldrar gjorde när de gick på minst 100 möten men inget ändrades, så dina föräldrar måste fråga ut skolan varför får inte mitt barn rätt hjälp som behövs? Vilken hjälp har ni gett? 

Och vik er inte! Skolan har som krav att ge alla elver rätt hjälp. Ha med er egna exempel på hur du skulle kunna lära dig bättre (eftersom att skolan kanske inte känner dig jättebra). Om ni redan lagt alla kort på borden och inget händer! Byt skolan och anmäl de! 

 JAG SKA HA REDOVISNING I SKOLAN PLUS ATT JAG HAR DYSLEXI, VILL INTE STÅ FRMFÖR KLASSSEN OCH STAMMA, LÄSA FEL MED MERA! VAD SKA JAG GÖRA? 

- Jag har själv hamnat i den sitvatuonen flera gånger! Först av allt tycker jag att det är viktigt att berätta för någon exemplevis brukar jag beräta för min mentor (som bey the way är världens bästa!

Om vi ska ta det lite terotikskt sätt så kan du fråga ifall du får redovisa bara för läraren eller i en mindre grupp. Jag brukar tänka att om de andra har klarat att redovisa då ska jag väll också klara det! Och vem är liksom inte lite nervös? Det känns ju nästan mer normalt att vara nervös än att inte vara det? Bestämmer jag mig (vilket jag ofta gör men självklart finns det undantag) för att redovisa för hela klassen då kan en smart gjej vara att inte vara lika stel som de andra för då upplevs man mer självsäkert (vilket man egenlgien inte behöver vara). När man försöker att inte vara stel då kan det bli ofta lite stelt istället, tvärtom liksom. Men du kan exemeplvis börja redan när du stiger upp från stolen och säga något i stil med "ää aa jag är lite nervös men det här ska nog gå bra" och lägga till ett fint litet skratt på det. 

 3 BÄSTA MED DYSLEXI VS 3 SÄMSTA MED DYELSXI

- 3 bästa med dyslexi: Du har alltid något att skylla på ifall du stavar fel (eller om du är bara för trött för att stava rätt), du är inte lika tråkig som alla andra och sist men inte minst en sak som jag har hört med det behöver inte stämma att männsikor med dyslexi har välditg bra fantasi. 

- 3 sämsta med dyslexi: Jag behöver alltid tänka på hur dyslexi stavas, blir tröttare fortare (på grund av att jag behöver verkligen koncentrera mig fullt ut) och värst av värst det tar 100 år för mig att lära mig något. Sist nämnda är inget skämt om eller en ursäkt för att man är lat utan mitt minne är sämre än andras (pågrund av min dysslexi) vilket gör att det tar väldigt lång tid för mig att lära mig något. 

OM DU HADE FÅTT BESTÄMMA, HADE DU VALT ATT HA KVAR DIN DYSLEXI ELLER INTE? MOTIVERA!

- Jag hade valt att ha kvar min fina dyslexi! Därför att jag vill inte vara som alla andra dessutom så hade jag inte varit samma person utan min dyslexi. Just nu är jag den personen jag alltid vill vara. 

JAG HAR BLIVIT INTERVJUAD AV FUNKAR.SKANE.SE- EN HEMSIDA FÖR UNGDOMAR AV UNGDOMAR
 
Minns inte hur det hela började med på något sätt vart jag kontaktad för att göra en intervju för Funkar.skane.se som är en hemsida för ungdomar av ungdomar där tips, egna historier och annat publiceras då av ungdomar för ungdomar. Jag är jättetacksam över att fått möjligheten. Interljuven gjordes i Februarie men publiceras nu, interljuven finns att hitta HÄR eller klicka på bilden ovan. 
SAMHÄLLET DÖMER DYSLEKTIKER
Ett populärt inlägg hor er läsare är när jag visar min riktiga dyslexi, alltså när jag inte rättstavar orden i inlägget, vilket jag tänkte göra idag.  
 
Jag insåg jus nu är jättestor sak!! Just nu tittar jag på filmen Prinsessans Dagbok 2- kungligt uppdrag, huvudpersonen Mia är prinsesa som går i en parad och stannar hela paraden då hon ser att en liten flicka blir retad för att hon suger på tummen av några äldre pojkar. Tillsammans med Mia går hela barnhemmet i parad, lilla flickan tar mod till och tar ut tummen ur munnen.
 
Samma sak gäller alla diangoser tror jag, främst dyslexi vilket är det jag tänkte skriva om idag. Jag tror att allting handlar om mod när det kommer till att berätta om sin dyslexi till andra. Däremot tror jag också att allt har med att göra hur du blir bemött av din omvigning när du berättar om din dyslexi eller pratar almänt om den. Eftersom att jag bara var åtta år gammal när jag fick veta att jag hade dyslexi, dömde man inte folk på samma sätt som du gör idag (enlgit mig) därför vart jag indirekt öppen med min diagnos.
 
Nu när jag blivit äldre och mognat ännu mer har jag blivit ännu mer öppnare och bekvämpare att prata om min dyslexi, dock inte samhället snarare tvärtom. Varje gång man säger hur stavar man ....... ? "som det låter" får man 9/10 gånger till svar. Ja men idi*t hade jag hört hur man stavar det hade jag väll inte frågat dig!? Jag blir så fruktansvärt irreiterad på vissa typer av mäniiskor. Jag skulle nästan vilja att varje diagnos vart "normaliseradav samhället, då slipper vi det här att unga känner utanförskap. Nej jag har inte kännt utanförskap på grund av mina diagnoser, redan första dagen i skolan och man frågade efter varandras instagram var jag redan där öppen med att jag har dyslexi. Berätta derekt för dina vänner från start att du har dyslexi. Om vi ska se det ifrån din kompis synvikel hade jag kännt mig lite "sårad" (du inte kan lite på hen) om du berättar efter 3år "du bey the way jag har dyslexi". 
 
 
Mina vänner, familj, bloggare som jag mailar (som går in på min blogg) dem blir längre inte överaskade eller vad jag ska säga, när dem märker att jag inte vet när jag man ska använda de och dem eller hur man ska stava eller när och vart punkten ska vara. Tro mig när jag säger att min har räddat mig!! Nästan varje dag skriver jag ungeäfr den här mängden text, tränar alltså varje dag på punkt, commatecken, de, dem men jag är kan fortfarande inte det men jag ger fortfarande inte upp. Lyssna på det här klippet och ge aldrig upp! 
 
Powered by Jasper Roberts - Blog