"VI MÅSTE RINGA AMBULANS NU!"| MENSHISTORIER #4

Det var några månder sedan jag skrev en storytime senast som hände på grund av eller under min mens. För er som inte vet det så är jag en såkallad expert på ämnet MENS, då jag fick min fösta mens när jag var nio år gammal. Och ja det är väldigt väldigt tidigt (

den ovanliga historian om min första mens

).

Story #1

Alltihop börjar med självklart att jag har fått min mens som vanligt på morgonen, allt kändes normalt, till en början.. Mina vänner Linnea och Hanna skulle för första gången komma hem till mig och vi skulle ge varandra våra julklappar. 

Efter några minuter efter att mina vänner kommit hem till mig så sa jag att jag behövde bara gå på toaletten. Vi tre var då på nedervåningen där min mamma också var, men dum som jag är bestämmer jag mig för att gå på toaletten på övervåningen istället på den nede, vilket inte alls slutar bra.

Efter att jag reser mig från toaletten så blir ser jag liksom ingenting alls, tänk dig sjärnor och helt svart framför ögonen och du förlorar balansen dessutom också, så det var inget ovanligt direkt men sjärnorna försvann ju aldrig, vanligtvis förvinner de efter typ tio sekunder max, men återigen dum som jag är skiter jag i det fullständigt. Trots att jag inte ser någonting så försöker jag ändå leta mig ut från badrummet men självklart så slår jag huvudet i handduksvärmaren som sitter på väggen intill dörren vilket gör att jag förlorar all kontroll över min kropp, tanke, minne, balans och dessutom hör- och talförmågan alltihop försvinner på en mille sekund. 

Så nu har jag förlorat alltihop liksom rent ut sagt, på något sjukt sätt får jag ändå upp badrumsdörren som har ett ganska så stort trappsteg eller vad det kallas för till golvet eftersom att jag inte ser någonting så ramlar jag rakt frammåt. Helt seriöst. Mitt på näsan ramlar jag och återigen förlorar jag ännu mer hörsel, syn, tal och kontroll över min kropp och det är vid det här laget jag börjar tappa minnet och liksom sluddrar som om jag var full. 

Linnea, Hanna och Mamma skriker efter mig från nedervåningen och frågar vad som händer, för det är inte varje dag du hör en sådan jävla duns och inte ett ljud efteråt, då börjar man få panik för då är något som inte stämmer. Hanna och Linnea kommer först upp till mig och efter kommer mamma, de frågar gång på gång (fått återberättat för mig) vad som hände och jag försöker säga "jag vill bara sova, jag måste sova, jag måste till sängen där borta" så jag kravllar mig till sängen som ligger nån meter bort, medan mamma skriker och frågar om jag skojar, vad som har hänt och att jag ska sluta med min lek (för hon trodde att allt var på skämt). Jag somnar i sängen tills mamma väcker mig.

Linnea och Mamma säger "vi måste ringa 112 nu nu nu, något stämmer inte med Isabelle!" så mamma försöker få ned mig till soffan på nedervåningen medan hon ringer min pappa och förklarar att han måste komma direkt till oss och att vi måste ringa ambulans nu, "isabelle beter sig jättekonstigt och hon sluddrar och ser ingenting försöker hon säga". En sak jag minns är att Linnea säger "men gud och är ju helt likblek och svettas jättemycket", jag kan säga att jag var så likblek att jag nästan såg ut som ett lik. Pappa kommer på bara någon minut, direkt i sekunden han ser mig så roppar han "vi måste ringa 112 nu nu nu". I alltihop så är fortfarande mina bästa vänner hemma hos mig, för första gången liksom. Mina vänner kunde inte följa me i ambulansen så Hannas mormor kom och hämtade dem. Mamma ringer ambulansen medan Linnea, Hanna och Pappa försöker få kontakt me mig genom att ropa mitt namn, ställa mig frågor, ta puls med mera. Kvinnan på 112 säger till mamma att hon (mamma) måste måste försöka få kontakt me mig, "det går inte, hon är helt borta, hon sluddrar och hör inget och kontakten me ögonen är helt borta" svarar mamma, nu började de bli allvar förstod allihop, allihop förutom jag. 

Ambulansen kommer bara efter några minuter. En sak jag minns också är att ambulans mannen frågar vad det är för dag och jag svarar "jag vet inte". Dem hämtar båren, lyfter upp mig och lägger in mig i ambulansen. Mamma åker med i ambulansen, pappa åker bakom me bilen och Hanna och Linnea åker livrädda från mig hem till dem medan de väntar på att vi efteråt ska ringa och berätta vad som hade hänt me mig. 

Blåljusen sätts på. Full gas. Mitt i allt somnar jag och det vart den djupaste och skönaste sömnen jag någonsin haft. Vaknar upp av att allt värkar vara som vanligt förutom att jag har en doktor mitt framför näsan som frågar vad som har hänt och nu i efterhand kan jag undra liksom hur doktorn tänkte? Ifall jag har somnat, inte hört, inte kunnat tala, inte minns och förlorat allt som går att förlora och så ber han mig att förklara vad som har hänt, hur ska det fungera tänkte han? Jag får ligga på akuten i någon timme för doktorn ville se så att det inte hände igen alltihop. Doktorn trodde allt alltihop hände på grund av att jag fick en hjärnskakning. Efter att jag har lagomt tröttnat på att vara där och doktorn fick ännu fler patienter så skrivs jag ut därifrån. Mina föräldrar fick liksom typ hålla i mig då min balans vart helt rubbad och jag kunde inte alls gå rakt fortfarande (men jag tyckte jag var "ändå tillräckligt bra för att åka hem", vilket jag egentligen inte alls var). 

Och det var slutet på den här storyn som slutade okej men var ganska så sjuk ändå. När jag väl kom tillbaka hem så fick jag "absolut inte läsa böcker eller se på tv, allså inte alls anstränga ögonen". Vad tror ni jag gör när jag kommer hem? Självklart så öppnar jag upp min dator och kollar på youtube "han doktorn som har flera flera års utbildning, medan jag inte ens minns vad som har hänt och inte alls kan något om sånt här, han har fel och jag har rätt" så tänkte smarta Isabelle. 

Powered by Jasper Roberts - Blog