LIVET ATT ÄLSKA MED ETT HALVT HJÄRTA #1
Jag har tänkt starta en serie som kommer att kallas "livet att älska med ett halvt hjärta" I nästa del av den här serien kommer jag berätta när jag var med i Sveriges radio som 10åring. Har ni någon fråga som ni vill att jag tar upp i nästa inlägg? Kommentera gärna eller maila mig bellspower10@gmail.com. Har ni någon sjukdom eller diagons berätta gärna!. Obs; läs hela inlägget för att förstå allt. Allting började när jag var fem år gammal. Jag kände ett hårt tryck över mitt hjärta. Föreställ dig att någon lägger sina händer ovanpå din bröstkorg och trycker ned dig samtidigt som ditt hjärta försöker forstätta pumpa blod ut. Exakt så känns det ALLTID för mig. När "det där" händer. "Det där" kan komma plötsligt. Berättade för mamma att det kändes väldigt konstigt i mitt hjärta, som när du hickar att du hamnar liksom i otakt eller vad jag ska säga. Åkte till doktorn några dagar senare. Vi gick på undersökning efter undersökning. Ingen visste vad som hände med mitt hjärta. Jag kan lova att jag har gått på mer än 200 undersökningar. Ingen vet vad som händer med mitt hjärta än idag. I år är det 10år sedan jag gjorde första undersökningen. 
(bild på mig när jag är 5 år gammal) 
Föreställ dig att som femåring undra om ditt hjärta kommer stanna. Vilken sekund som helst kan det hända. Kommer jag dö före mina föräldrar? Den frågan ställde jag ingen, förutom mig själv. För rädd för att göra andra oroliga när jag redan själv är rädd. Är det nu det händer? Blir jag "tjejen med hjärtfel som vart fem år"? Nej jag blev inte den tjejen. Idag är jag nästan 15,5 gammal och mitt hjärta har inte stanat "ännu". Jag må se stark ut på utsidan men jag är svag inombords. Undrar varje dag om det här är mina sista minuter här på jorden och om det är time för att lämna alla och vinka hejdå.
Jag vet inte vad felet på mitt hjärta är. Ingen doktor som träffat mig kan säga vad som händer när "det där" händer. Om du har lyssnat på radioprogrammet som jag är med i HÄR (som är för 5år sedan), då vet du redan att jag burit med mig en EKG-mätare i skolan. Min lilla kropp. Doktorn lyfte på min tröja där mina bröst gömde sig. Jag må vara ung men skämdes det gjorde jag. Hela min lilla kropp var täckt med sladdar, och en stor, rektangulär formad- dosa hängde på min kropp som i en liten korg. Döljde all skam bakom alla sladdar och kläder. Drog med mig mina tjejkompisar in på toaletten för att visa. Visa alla sladdar. Sladdarna som kanske kunde förändra mitt liv. Äntligen få veta vad som händer inom mitt lilla hjärta. Icke då. "Det där" hände aldrig när jag bar EKG- mätarn. 
Sommaren 2008 var tiden då jag äntligen skulle opereras, jag opererade bort en urinledare som man ska ha en av men jag hade två (har egentligen inget med saken att göra) och sedan gjorde man också något med mitt hjärta. Det vart lite bättre efter opertionen. Vägen dit var däremot inte lika ren. Min farfar skulle opereras först, sen min farmor och sen jag (dock för olika saker). Första gången vi åkte in för vi trodde "äntligen ska isabelle opereras" då tog nån min stora operationsal (kunde inte ha en liten) på grund av en bilolycka och andra gången vi åkte in vart doktorn sjuk. Tredje gångengillt då hände det. Då sövdes jag ner. 
Efter sommarlovet skulle man alltid ta med sig något som symboliserar vad man gjort på sommarlovet. Alla tog med sig bilder från Spanien, stenar och annat. Vad tog jag med mig? En bild på mig när jag i princip sov efter operationen som jag gjorde 2008. Sladdar fanns överallt på min kropp, från topp till tå och då menar jag verkligen det! Till vissa killars förtjussning syntes mitt ena bröst på bilden. Jag var sex år gammal. Sex år gammal och trakasserad över att mitt bröst syntes på en bild  "Hahah titta tutten syns ju" den meningen sa han och som grädden på moset flinade han också sådär extra mycket. "Tror du man har bh på sig när man opererar?" - den meningen hade jag övat ihop med pappa att säga om och om igen. I hop om att inte gråta när jag säger det. Gråta av skam, rädsla och allting därimellan.
Idag berättar jag väldigt sällan att jag har ett hjärtfel. För jag är rädd. Rädd att behöva förklara när jag själv inte ens vet vad som händer. Jag har ett hjärtfel och det har jag haft ända sedan jag var fem år gammal. Doktorerna säger att det inte är farligt men känslor går inte att styra över. Pratar jag med specika personer just om det här blir vissa rädda för att trampa en på tårna och det förstår jag för ofta trampas man på torna trots att den andra inte märker det. Ett exempel "...... har fått ett nytt hjärta och det fungerar ju ifall ditt hjärta inte fungerar då skulle du också kunna få ett nytt hjärta" det ända jag tänker på när jag läser den meningen är "ifall ditt hjärta inte fungerar" då planteras tanken ytterligare en gång i mitt huvud "mitt hjärta kanske inte fungerar imorgon". Dessutom om mitt hjärta inte fungerade imorgon då skulle det redan vara försent för att få ett nytt hjärta o få allt att starta igen. 
Nästa inlägg i serien "livet att älska med ett halvt hjärta"- kommer handla om hur jag som tioåring kom med i radio och pratade om mitt hjärtproblem! Har ni någon fråga som ni vill att jag tar upp i nästa inlägg? Kommentera gärna eller maila mig bellspower10@gmail.com
 
 
 
 
 
 
Powered by Jasper Roberts - Blog