ETT SKILSMÄSSOBARN FRÅN ATT JAG VAR 3ÅR SKILSMÄSSOBARN #1
Ända sen jag varit tre år gammal har min vardag sett mer anorlunda ut än andras. Det var när jag var tre år då mina föräldrar bestämde sig  för att skilja sig. Leva sina liv på varsit håll, till största delen bodde jag i början mycket hos min mamma. "Ibland" eller kanske rättare sagt ofta, saknade jag den andra och vart arg åkte därför hem till den andra. Eftersom att jag var i sån ung ålder när mina föräldrar skilde sig fattade jag ingenting, lade bara märke till att den andra inte satt vid frukostbordet på morgonen som 'alltid'. Det där 'alltid' förändrades till 'förr'. Jag trodde ju liksom att 'jag levde som alla andra barn' i min ålder, varsin förälder på varsit håll. Det var när jag kom upp i äldre ålder då jag förstod att alla 'lever inte som mig'. Som ensam 'skilsmässobarn' i klassen i den unga ålder, se andras föräldrar hämta upp barnen tillsammans efter jobbet var tufft. Alla barn packar inte sina väskor varje vecka för att åka till den andra, säkerhetskollar så att de där extra par troserna var med och ringer mamma för att höra ifall mitt favorit gossedjur fanns hemma hos mamma
Mina föräldrar är de bästa och jag kan inte begära bättre. Mamma och pappa är bästa vänner, ringer varandra  100 gånger om dagen, pratar med varandra om allting dessutom har de båda den andra högst upp på 'bästa vänner' listan i telefonen. Mina föräldrar är bästa vänner och jag är oerhört glad och tacksam över att få kunna säga den meningen, för det kan inte alla barn. Flera av mina vänner vars föräldrar inte är bästa vänner där barnen hamnar då i kläm och inte vet 'vilken sida de ska välja'. Så här är det, enligt mig så ska barnen inte känna att de behöver välja sida, sen ifall de vill det så är det eran ensak.
Precis när mina föräldrar skilde sig firade vi alla tre julafton tillsammans och åkte på semester, sen när jag vart äldre och min mamma vart tillsammans med hennes sambo så tog vår tradion ett stopp. Det finns nog inga barn förutom skilsmässobarn som förstår känslan av att lämna sin förälder ensam på julafton, det är en hemsk känsla som jag avskyr. En nyårsafton vart det så att jag åkte fram och tillbaka mellan mina föräldrar hela kvällen för att jag fick sånt dåligt samvete av att lämna den andra ensam. Först kom jag till pappa sen åkte jag till mamma och så där höll det på.
Jag minns ingenting från min barndom, vilket gemensamt för alla barn? Jag har inga minnen från att se mina föräldrar hålla varandras hand, pussa varandra på kinden, överaska den andra med en liten present eller att få höra meningen 'pappa kommer snart hem, middagen är snart klar'. Just det där hör och ser jättemånga barn varje dag. Jag har aldrig mötts av att min pappas skor står i mammas hall (, finns undantag). Jag har aldrig hört mina föräldrar säga att de älskar varandra! Två personer som skapade mig sover plötsligt inte i samma säng längre och lever inte under samma tak, lagom till när jag börjar växa upp och minnas saker, då finns det ingenting där att minnas. Förstår ni att vi skilsmössobarn som inte har inte haft 'den där uppväxten' då båda föräldrar lever under samma tak, kör samma bil och så vidare, känner oss avensjuka på er som fått den uppväxten?
Gissa vad som alltid stod/står på min önskelista från att jag var tre år och tills idag, imorgon och om ett år och för all framtid? Jag önskar mig en barndom tillsammans med mina föräldrar, ha det där som 'alla andra barn hade'. Ibland kan jag bli väldigt arg och svartsjuk när jag hör mina vänner berätta över att de tycker att det är jobbigt vad som händer mellan deras föräldrar och hela sitvationen, då blir jag den här som skriker "men titta på vad du fått under 15år tid! Det har jag aldrig fått och kommer aldrig få, va tacksam för vad du fått för de får inte alla"."Vi alla människor tilldelas olika möjligheter och tillgångar"- citatet stämmer och stämmer inte enligt olika åsikter och typer av människor, jag tycker att vi alla människor tilldelas olika tillgångar men vi alla har samma möjligheter till att ........
Idag bor jag halva månaden hos mamma och sen halva månaden hos pappa. Valborg, Nyårsafton och osäker på Midsommarafton sådanna högtider firar jag alltid hos pappa medan jag alltid firar påsk, julafton med mera hos båda mina föräldrar.
När jag var på Shawn Mendes konserten i globen tillsammans med Agnes, Ebba och Nora då var det ett förband där som heter James TW, han sjöng då bland annat sin låt When You Love Someone (min favorit låt) och berättade hur låten kom till. Då hade det varit så att James hade lärt ut instrument bland annat då till en pojke som var 11år gammal. James fick då reda på att pojkens föräldrar skulle skiljas. James tänkte då på hur ska pojkens föräldrar förklara på ett possetivt sätt så att pojken förstod och på den vägen kom låten. James ville att låten skulle vara en låt som pojken och andra barn som går igenom liknande, kan lyssna på som kan ge barnen hopp och inse att vad som händer nu kanske är det bästa. 
 
 
Varje gång jag lyssnar på When You Love Someone börjar jag gråta för att jag känner plötsligt att jag delar en sån gemenskam med andra barn utan att jag lagt märke till det förr. Det är det här som jag vill att ni ska förstå, att ingen är ensam och att det alltid löser sig oavsett. Jag ska understrycka att jag menar inget illa gentemot mina föräldrar utan det här inlägget är till för er i liknade ålder som mig vars föräldrar kanske skiljer sig just nu och du undrar över saker eller annat. 
 
#1 - Supermamsen

Vad fint du skriver och beskriver hur det känns. Jag tror att du med din blogg kan hjälpa många!

Svar: Tack så mycket! Kul att höra :)
Isabelle Berglund

Powered by Jasper Roberts - Blog