KAN MAN SAKNA NÅGOT MAN ALDRIG HAFT?
För många är det en självklarhet att stora syskonen kommer på skolavslutningen, julavslutningar eller hämtar en efter skolan med mera. För mig som är en sådan kallad "sladdis" (mycket yngre än mina syskon) är det ingen "självklarhet", som dessutom hade syskon som bodde utomlands. Jag har ganska så få minnen av att mina syskon (har bara äldre) kommit på mina avslutningar och de beror inte på att de skiter i det, utan att Tommy och Freddie har alltid bott utomlands (nu bor Freddie i sverige) när jag var yngre och det var väll speciellt då man hade flera olika avslutningar. Kan man sakna något man aldrig haft? Det är ämnet för det här inlägget, jag menar kan man sakna något som du aldrig upplevt känslan av liksom? Eller är det bara ett citat som inte stämmer?
Det går inte att förstå lyckan för mig som fem åring när min ena storebror kom och hämta mig från dagis!
Jag minns hur stolt jag var att gå där hand i hand, min bror var nitton år gammal då, han hade på sig ett par mjukis byxor med hans hockeylags märke på och alla äldre killar i de andra årskurerna (som jag var lite rädd för) bara titta på min bror och hade tusen frågor om tusen saker. De följde efter oss ända fram till våran bil! 
Ett tydligt minne som jag har är när min bror och hans fru var med på en slags avslutning för mig och mina klasskamrater då när vi kanske var fem-sex år gammla skulle börja på en ny avdelning, då hölls det en middag och man fick presenter eller liknande. Jag minns hur mallig jag var över att min bror bara satt vid stolen brevid mig, för förr var det ingen självklarhet heller eftersom att han bodde och bor än idag, i USA. 
Vinka hejdå till sin bror för att han ska åka tillbaka till Thailand var svårt. Svårare än man tror. Tänk dig att som tio åring inte veta när, om, var du kommer träffa din bror igen. Det går inte att räkna dagarna tills ni ses igen, för du vet inte när det är! Och det mina damer och herrer och ungdomar där ute, det gör extremt ont i hjärtat :()
När jag minns inte hur det 'var' att växa upp med mina syskon medan de var i Svergie. För det går ofta år och dagar förän jag träffar Tommy (som bor i USA) och jag träffar inte Freddie (som bodde i Thaliand) heller så jätteofta. Jag minns helt enkelt ingenting för att jag var så liten medan Tommy var 14år när jag föddes och freddie var 17 år. Dem har säkert minnen från när vi var små men det har inte jag. Tommy åkte till USA för att spela hockey där. Freddie minns jag inte när han åkte till Thailand första gången. 
Det känns som om jag har förlorat så extremt mycket värdefull tid med mina bröder medan de har varit i Thaliand och USA, och nej jag klandrar ingen. Första gången jag träffade Tommy ( som bor i USA) efter fyra år var när jag var tio år gammal, bilden som ni ser nedan är ifrån när Tommy träffade oss på flygplatsen i Orlando. 
Kan jag sakna en barndom eller vad jag ska säga även fast jag kanske aldrig riktigt haft någon med mina äldre syskon då de var så pass mycket äldre än mig?
Min slutsats efter att jag har skrivit det här inlägget är nog att man kan sakna något som man aldrig riktgt haft. 
Jag älskar mina syskon extremt mycket!!Jag är jätte tacksam över att jag har just Freddie och Tommy som mina syskon
(bild tagen i USA 11 Juni 2016) 
 
Powered by Jasper Roberts - Blog