SAMHÄLLET DÖMER DYSLEKTIKER
Ett populärt inlägg hor er läsare är när jag visar min riktiga dyslexi, alltså när jag inte rättstavar orden i inlägget, vilket jag tänkte göra idag.  
 
Jag insåg jus nu är jättestor sak!! Just nu tittar jag på filmen Prinsessans Dagbok 2- kungligt uppdrag, huvudpersonen Mia är prinsesa som går i en parad och stannar hela paraden då hon ser att en liten flicka blir retad för att hon suger på tummen av några äldre pojkar. Tillsammans med Mia går hela barnhemmet i parad, lilla flickan tar mod till och tar ut tummen ur munnen.
 
Samma sak gäller alla diangoser tror jag, främst dyslexi vilket är det jag tänkte skriva om idag. Jag tror att allting handlar om mod när det kommer till att berätta om sin dyslexi till andra. Däremot tror jag också att allt har med att göra hur du blir bemött av din omvigning när du berättar om din dyslexi eller pratar almänt om den. Eftersom att jag bara var åtta år gammal när jag fick veta att jag hade dyslexi, dömde man inte folk på samma sätt som du gör idag (enlgit mig) därför vart jag indirekt öppen med min diagnos.
 
Nu när jag blivit äldre och mognat ännu mer har jag blivit ännu mer öppnare och bekvämpare att prata om min dyslexi, dock inte samhället snarare tvärtom. Varje gång man säger hur stavar man ....... ? "som det låter" får man 9/10 gånger till svar. Ja men idi*t hade jag hört hur man stavar det hade jag väll inte frågat dig!? Jag blir så fruktansvärt irreiterad på vissa typer av mäniiskor. Jag skulle nästan vilja att varje diagnos vart "normaliseradav samhället, då slipper vi det här att unga känner utanförskap. Nej jag har inte kännt utanförskap på grund av mina diagnoser, redan första dagen i skolan och man frågade efter varandras instagram var jag redan där öppen med att jag har dyslexi. Berätta derekt för dina vänner från start att du har dyslexi. Om vi ska se det ifrån din kompis synvikel hade jag kännt mig lite "sårad" (du inte kan lite på hen) om du berättar efter 3år "du bey the way jag har dyslexi". 
 
 
Mina vänner, familj, bloggare som jag mailar (som går in på min blogg) dem blir längre inte överaskade eller vad jag ska säga, när dem märker att jag inte vet när jag man ska använda de och dem eller hur man ska stava eller när och vart punkten ska vara. Tro mig när jag säger att min har räddat mig!! Nästan varje dag skriver jag ungeäfr den här mängden text, tränar alltså varje dag på punkt, commatecken, de, dem men jag är kan fortfarande inte det men jag ger fortfarande inte upp. Lyssna på det här klippet och ge aldrig upp! 
 
#1 - Erica

så klokt skrivet! Det är viktigt att prata om sånt här, som ändå är rätt vanligt, men benämns för lite.

Svar: Tack! Håller helt med dig ;)
Isabelle Berglund

#2 - Anonym

Du är bäst💕

Svar: Aww desamma <3
Isabelle Berglund

#3 - Cassandra

Så himla bra är du! Glöm aldrig det!!

Svar: Guuud vad gullig du är Cassandra!! Din fina kommentera gjorde min dag <3 Du är också såå himla bra, glöm hellre aldrig det!
Isabelle Berglund

Powered by Jasper Roberts - Blog