ALDRIG TRODDE JAG I HELA MITT LIV ATT JAG SKULLE GÖRA DET HÄR
Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle göra det här. Jag som hade lagt allting bakom mig. Alla minnen. 
 
Under perioden från när jag var ett år gammal till att jag var åtta år gick jag på en skola/dagis där alla kände alla. Alla visste vem den andra personen var. Vännerna man hade där bettyde allting för en. Jag växte upp med dem här personerna under hela sju år, minst. Av alla människor i hela världen så var det nästan bara dem som kände mig bäst.  
 
Lördagen 15/10, då var tiden inne. Vi som hade vart så tajta skulle förengångskull träffas efter fyra hela år. Minuterna innan jag igår skulle gå in på min första skola/dagis var dem nervösaste jag känt. Mina vänner som jag växte upp med kännde redan vem jag var/är, inan jag statade upp själva "profilen" bell. Jag visste inte och jag vet heller inte nu i efterhand, ifall mina vänner har varit inne och kikat här på bellspower och vet mina diagnoser, mina åsikter och så vidare och kanske ändrat uppfattning om mig på både gott och ont. När jag såg dem började jag på riktigt nästan gråta.  
 
 
Sammanlagt skulle vi ha varit sju personer som skulle träffas på den här loppisen på vår gamla skola/dagis, men det vart fyra personer (inklusvise mig själv) som träffades. Medan vi gick runt på skolgården och pratade, kom alla minnen tillbaka. Ömsom bra, ömsom jobbiga minnen. Vi fyra kan prata i princip om allting. En stund satt vi och pratade om sex, kroppsliga komplex, våra liv vi lever idag, kärlek, åsikter, killar, tjejer och minnen. Allt du kan tänka dig. Den här "brandväggen" som vissa vänner har satt upp för sig själva, då personerna inte kan prata om vissa saker. Brandväggen har inte vi. Om det inte hade varit för att två personer skulle ha träning (eller liknande), så skulle vi seriöst kunna prata hela natten lång med varandra. Alla var så ivriga att vi avbröt varandra hela tiden, pratade i munn på varandra, avslutades varandras meningar. Det är vi. Vi är bara så. 
 
 
Och det här visar att människor förändras. Inte minst jag själv också. Åtta åriga Isabelle hade ett extremt behov utav uppmärksamhet, både från vänner som från familj. (Utifrån min synviklen av det hela). Behovet utav uppmärsamheten som jag då hade, tror jag ligger i grund och botten på att jag upplevde allting orättvist. Som exempel fick jag inte träffa mina bröder på flera år (för att dem levde sina liv i andra länder), inn och ut från sjukhus, spendera julafton på sjukhuset vem vill det? Olika utredningar och så vidare. Jag såg mig själv alltid som åffret i leken."Är man med i leken så får man lekentåla", är/var detlö inte så? När jag tänker tillbaka på den där tiden så tycker jag endast synd om åtta åriga Isabelle, jag har en viss förståelse över vad jag kände och utryckte. För att kunna gå vidare så behöver man acceptera allting som hänt innan. Varje människa har ett behov utav uppmärksamhet men det behovet jag hade var ett "förstärkt" behov, vilket inte var nyttigt. 
 
 
Med det här inlägget så vill jag att trycka lite extra på knappen att återfå kontakten med sina gamla vänner och accpetera allting som hände förr. Glöm aldrig att det aldrig är försent att ta kontakt med sina gamla vänner. 
 
Om du har en bästa vän, nära vän har ni känt varandra genom hela livet?  
Powered by Jasper Roberts - Blog