STORYTIME: 1ÅR SEDAN AMBULANSEN HÄMTADE MIG
23 December 2015 var dagen då allting vart knas. Ungefär ett år sedan jag åkte ambulans hemifrån. 
 
Det var tänkt att jag och två vänner skulle träffas hemma hos mig och ge varandra julklappar men det ändrades snabbt. Allting började med att jag behövde gå på toa, så jag säger till mina vännner att jag ska bara gå på toa. När jag ska resa mig upp från toaletten börjar jag få prickar framför mina ögon, vilket är "naturligt" för mig.
 
Det är när jag är påväg till dörren som jag ska öppna som jag prickarna ökar och jag slår huvudet i nån slags stång (där man hänger kläder, handdukar för att torka) jag blir riktigt snurrig och får till slut upp dörren. Osäker på om jag snubblar eller om jag bara ramlar rakt ner på golvet, mitt på näsan. Där ligger jag. Jag får som lock för öronen och jag hör direkt inte att mina vänner och mamma roppar på mig och frågor vad som händer. Jag ser väldigt dåligt. Mina vänner springer upp och ställer frågan "varför ligger du på golvet?, vad har hänt?" jag försöker resa mig upp för att ta mig till ett av gästrummena vi har där jag lägger mig och säger sluddrar och säger "jag måste bara vila...".
 
när jag ramlade så hade vi inte mattan/
 
Mamma kommer upp och drar upp mig för att jag ska visa vad som hänt, mamma blir väldigt orolig och ber mig gång på gång att skärpa mig. Jag berättar vad som hänt. Samtidigt som mamma försöker prata med mig, får jag för mig att jag ligger på golvet igen och säger "varför ligger jag på golvet?.." självklart ligger jag inte alls på golvet och mamma svarar "du står upp isabelle!".
 
På något sätt får mamma ner mig för trappan till soffan när jag börjar kallsvettas, bleknar och det ända jag vill är att sova. Fort ringer mamma pappa och ber honom komma hit, jag citerar "isabelle beter sig jättekonstigt". Mina vänner sitter också i soffan. Pappa kommer dit, mamma ringer ambulans och ber dem komma dit med blåljus. Sagt och gjort kommer dem dit. Ambulans killen frågar vad det är för dag, han lägger en kudde under mina fötter för att jag ska få mer blod till hjärnan. Vi åker till akuten där man konstaterar att jag hade fått en mindre hjärnskakning. Ingen mobil, bok eller tv för mina ögon den dagen. 
Här ser ni att vi inte direkt har något räcke som man kan hålla sig i/
 
bild från nu när jag sitter och bloggar/ 
 
Jag kan berätta att det var det läskigaste jag har upplevt. Det här var anledningen till att jag den dagen inte bloggade. 
 
 
Powered by Jasper Roberts - Blog