"VI MÅSTE RINGA AMBULANS NU!"| MENSHISTORIER #4

Det var några månder sedan jag skrev en storytime senast som hände på grund av eller under min mens. För er som inte vet det så är jag en såkallad expert på ämnet MENS, då jag fick min fösta mens när jag var nio år gammal. Och ja det är väldigt väldigt tidigt (

den ovanliga historian om min första mens

).

Story #1

Alltihop börjar med självklart att jag har fått min mens som vanligt på morgonen, allt kändes normalt, till en början.. Mina vänner Linnea och Hanna skulle för första gången komma hem till mig och vi skulle ge varandra våra julklappar. 

Efter några minuter efter att mina vänner kommit hem till mig så sa jag att jag behövde bara gå på toaletten. Vi tre var då på nedervåningen där min mamma också var, men dum som jag är bestämmer jag mig för att gå på toaletten på övervåningen istället på den nede, vilket inte alls slutar bra.

Efter att jag reser mig från toaletten så blir ser jag liksom ingenting alls, tänk dig sjärnor och helt svart framför ögonen och du förlorar balansen dessutom också, så det var inget ovanligt direkt men sjärnorna försvann ju aldrig, vanligtvis förvinner de efter typ tio sekunder max, men återigen dum som jag är skiter jag i det fullständigt. Trots att jag inte ser någonting så försöker jag ändå leta mig ut från badrummet men självklart så slår jag huvudet i handduksvärmaren som sitter på väggen intill dörren vilket gör att jag förlorar all kontroll över min kropp, tanke, minne, balans och dessutom hör- och talförmågan alltihop försvinner på en mille sekund. 

Så nu har jag förlorat alltihop liksom rent ut sagt, på något sjukt sätt får jag ändå upp badrumsdörren som har ett ganska så stort trappsteg eller vad det kallas för till golvet eftersom att jag inte ser någonting så ramlar jag rakt frammåt. Helt seriöst. Mitt på näsan ramlar jag och återigen förlorar jag ännu mer hörsel, syn, tal och kontroll över min kropp och det är vid det här laget jag börjar tappa minnet och liksom sluddrar som om jag var full. 

Linnea, Hanna och Mamma skriker efter mig från nedervåningen och frågar vad som händer, för det är inte varje dag du hör en sådan jävla duns och inte ett ljud efteråt, då börjar man få panik för då är något som inte stämmer. Hanna och Linnea kommer först upp till mig och efter kommer mamma, de frågar gång på gång (fått återberättat för mig) vad som hände och jag försöker säga "jag vill bara sova, jag måste sova, jag måste till sängen där borta" så jag kravllar mig till sängen som ligger nån meter bort, medan mamma skriker och frågar om jag skojar, vad som har hänt och att jag ska sluta med min lek (för hon trodde att allt var på skämt). Jag somnar i sängen tills mamma väcker mig.

Linnea och Mamma säger "vi måste ringa 112 nu nu nu, något stämmer inte med Isabelle!" så mamma försöker få ned mig till soffan på nedervåningen medan hon ringer min pappa och förklarar att han måste komma direkt till oss och att vi måste ringa ambulans nu, "isabelle beter sig jättekonstigt och hon sluddrar och ser ingenting försöker hon säga". En sak jag minns är att Linnea säger "men gud och är ju helt likblek och svettas jättemycket", jag kan säga att jag var så likblek att jag nästan såg ut som ett lik. Pappa kommer på bara någon minut, direkt i sekunden han ser mig så roppar han "vi måste ringa 112 nu nu nu". I alltihop så är fortfarande mina bästa vänner hemma hos mig, för första gången liksom. Mina vänner kunde inte följa me i ambulansen så Hannas mormor kom och hämtade dem. Mamma ringer ambulansen medan Linnea, Hanna och Pappa försöker få kontakt me mig genom att ropa mitt namn, ställa mig frågor, ta puls med mera. Kvinnan på 112 säger till mamma att hon (mamma) måste måste försöka få kontakt me mig, "det går inte, hon är helt borta, hon sluddrar och hör inget och kontakten me ögonen är helt borta" svarar mamma, nu började de bli allvar förstod allihop, allihop förutom jag. 

Ambulansen kommer bara efter några minuter. En sak jag minns också är att ambulans mannen frågar vad det är för dag och jag svarar "jag vet inte". Dem hämtar båren, lyfter upp mig och lägger in mig i ambulansen. Mamma åker med i ambulansen, pappa åker bakom me bilen och Hanna och Linnea åker livrädda från mig hem till dem medan de väntar på att vi efteråt ska ringa och berätta vad som hade hänt me mig. 

Blåljusen sätts på. Full gas. Mitt i allt somnar jag och det vart den djupaste och skönaste sömnen jag någonsin haft. Vaknar upp av att allt värkar vara som vanligt förutom att jag har en doktor mitt framför näsan som frågar vad som har hänt och nu i efterhand kan jag undra liksom hur doktorn tänkte? Ifall jag har somnat, inte hört, inte kunnat tala, inte minns och förlorat allt som går att förlora och så ber han mig att förklara vad som har hänt, hur ska det fungera tänkte han? Jag får ligga på akuten i någon timme för doktorn ville se så att det inte hände igen alltihop. Doktorn trodde allt alltihop hände på grund av att jag fick en hjärnskakning. Efter att jag har lagomt tröttnat på att vara där och doktorn fick ännu fler patienter så skrivs jag ut därifrån. Mina föräldrar fick liksom typ hålla i mig då min balans vart helt rubbad och jag kunde inte alls gå rakt fortfarande (men jag tyckte jag var "ändå tillräckligt bra för att åka hem", vilket jag egentligen inte alls var). 

Och det var slutet på den här storyn som slutade okej men var ganska så sjuk ändå. När jag väl kom tillbaka hem så fick jag "absolut inte läsa böcker eller se på tv, allså inte alls anstränga ögonen". Vad tror ni jag gör när jag kommer hem? Självklart så öppnar jag upp min dator och kollar på youtube "han doktorn som har flera flera års utbildning, medan jag inte ens minns vad som har hänt och inte alls kan något om sånt här, han har fel och jag har rätt" så tänkte smarta Isabelle. 

livrädd <3
Fråga som verkligen alla ni därute frågar! Flera av er har frågat fall det skiljer sig på bloggbella och vanligabella? Mitt svar är både ja och nej. Så här är det, det finns massor av saker jag inte kan berätta om här på bloggen och därför är jag medveten (som så många andra bloggare gör) att jag visar er bara halva mig och mittliv pågrund av att det går inte att skriva och berätta om allting som händer i mitt liv dels för att det är inte intressant att läsa när jag somnar på en del lektioner men också för att jag är inte 'ensam', bakom mig har jag hela min familj i ryggen. Oavsett om jag vill det eller inte så krävs det att jag tar ansvar över vad jag skriver, därför kan jag inte skriva om vissa saker som berör andra i min familj eller närhet.
Jag är personen som äger min blogg och väljer vad jag vill skriva om och vilken bild jag vill ge er läsare av mig därför blir det att jag inte delar med mig av kärlek, familjerelationer med mera pågrund av att jag känner att det är alldess för personligt och jag vill inte att hela världen, skolan och alltihop ska veta vem man är kär i, hur du faktiskt mår och så vidare. Stundals kan en fasad vara bra att ha, speciellt när man är bloggare. 
Tänk dig att vem som helst, oavsett vart personen bor, kan läsa allting du skriver om och delar med dig av. Det är min vardag, varjedag kan vem som helst från kina, tyskland eller skåne läsa min blogg. Samtidigt som jag älskar det så avskyr jag det också.
För att vara bloggare krävs det att man står ut i mängden och visar vad man kan och försöker att skita fullständigt i vad andra männsikor tycker och tänker. Jag har varit med om olika händelser som skrämt ihjäl mig. Flertal gånger har jag blivit hackad, fått negativa kommentarer, och ibland tänkt att avsluta bloggen och så vidare. 
Tanken av att vara som alla andra, inte blogga och inte skrämmas just det skrämmer mig! Jag blir rädd av att jag inte är rädd eller skrämd, inte bloggar och ifall jag är som alla andra. Thats's not who I whanted too be!
Jag älskar mitt jobb och mitt driv blir bara allt starkare för varje dag här på bellspower.se 
Grattis på ett års dagen min bebis! 
 
 
 
 
 
SANNING OM ACNE SKITEN
Acne är något som ligger väldigt nära vissa personer medan de kan vara väldigt långt ifrån andra. För min del har det funnits väldigt nära mig. Jag är tacksam över erfarenheten med acne, det blir enklare att förstå hur vissa personer har det dessuotm kan jag relatera till ämnet. Samtidigt som det är en erfarenhet att vara 'tacksam över' så är också jävligt pyskiskt påfrestande och jobbigt när ingen ser, hör eller förstår sin frustation över varför sin hy inte ser ut som 'alla andras'. 
För ungefär ett år sedan var det som värst, (tills jag började med mediceringen). Visst har vårt samhälle gått framåt men också backåt med vissa frågor, enligt mig. Jag tycker inte att det fanns en blogg eller youtubekanal som tog upp ämnet tillräckligt mycket och förklarade hur man faktiskt mår pyskigt av acne, därför skriver jag om acne. Så att DU ska känna dig mer säker, lugn och bekväm kring ämnet. 
 Det är enkelt att skriva och säga "tänk inte på det" och "du e fin som du är" och så vidare, det är svårare att faktiskt skita i vad folk tycker, tycka om sig själv, inte tänka på att du har flera saker i ansiktet som antingen svider, kliar, spricker och allt därimellan. Jag tänker inte vara den personen som inte är ärlig med er. På ren Svenska så är det piss jobbigt speciellt när man är i tonåren. 
Som jag skritiv förr så är blogga en slags terpai eller rehab för mig, din acne visst du kan få bort den med olika salvor, medicin med mera men erfarenehten och känslan av att ha acne försvinner aldrig från dig. Om du vet att nån av dina vänner verkligen avskyr att ha finnar eller acne, påpeka då inte att personen har de! Säg istället va fin du är eller annat <3 
 
 
Powered by Jasper Roberts - Blog